Victoria Engström

Jag har härmed officiellt ingått i en depressionsfas.

Syster sitter just nu på planet påväg hem till Sverige igen. Och jag sitter här och bölar. Nej, inte riktigt. Men jag gjorde det för en stund sen faktiskt. Jag klarade mig oväntat bra på flygplatsen faktiskt. En liten tår kanske trängde sig ut i ögonvrån, men det var allt. Klarade mig bra på tågresan hem också samt i bilen från tågstationen. Blev medbjuden hem till barnens mormor och morfar på middag, men tackade nej. Dom förstod. När jag sedan kom in i det tomma stora huset och stängde dörren bakom mig så brast det plötsligt. Jag började störttjura. Lika fort som det kom gick det dock över och nu sitter jag här röd och svullen.

Lyssnar på Röd, dricker en kopp te och tycker synd om mig själv. Känner mig ensammast i världen. Snart ska jag titta på de tre senaste avsnitten av playa del sol (som jag missat) för att försöka muntra upp mig själv. När det inte lyckas ska jag lägga mig och sova för att förhoppningsvis vakna upp och må mycket bättre imorgon. Tills dess har jag rätt att befinna mig i en depression.

Dessutom har jag insett att jag blivit lillmamma på riktigt. Oroade mig något enormt för allt min syster kunde glömma, eller att hon skulle gå fel osv. Helt i onödan såklart. Det går liksom inte att hamna på fel plan. Så pappa, nu har du rätt i att jag är lillmamma. Jag erkänner det motvilligt.