Victoria Engström

Idag har jag haft min första riktiga hemlängtan. Har verkligen varit frustrerad idag. En av de jobbigaste sakerna med att vara aupair borta i USA är att man ofta inte kan prata med någon när man saknar någon eller mår dåligt på något sätt. Dels så är tidsskillnaden hem hela 6 timmar och dels så är det superdyrt att ringa. Skype är jättebra, men då måste ju båda vara inne på datorn samtidigt. Man kan inte bara ringa någon när man känner för det. Idag hände då detta mig. Jag fick sån lust att prata med mamma, syster, Malin, Alex eller någon annan där hemma. Men ingen var ju inne på dagen. Jag kände bara för att gråta hela dagen och inte blev det bättre av att barnen var lediga och hemma från skolan. Jag kände bara att jag kommer att dö om jag inte kommer iväg från huset ett tag!

Cindy kom hem klockan ett för att byta av mig och jag drog till gymet. Egentligen behövde Cindy bilen, men igår hade hon sagt att jag fick ha den idag på eftermiddagen. Något som hon nu glömt bort. Hon märkte att jag blev lite sur över att hon nu behövde den så hon fixade så jag kunde ta den till gymet. På eftermiddagen pratade jag till slut med Cindy om detta och varför jag var lite ur balans. Jag bad om ursäkt för att jag var lite grinig idag och hon sa att hon märkte att det var något fel och undrade vad det var. När jag sa att jag hade tankarna på annan håll idag och hon fattade att jag hade hemlängtan så sa hon: "Finally!" Hon hade gått och väntat på att jag skulle få det eftersom jag har varit så glad hittills och att det var konstigt om jag inte skulle längta hem. Hon sa att det var skönt att jag äntligen har lite hemlängtan, att det var en bra sak. Jag började till och med gråta för att det var så skönt att prata om det. Hon var jättesnäll och pratade om att min syster och pojkvän snart skulle komma och hur roligt det skulle bli, och att jag kunde ta ledigt en dag när Greta kommer hit osv. Hon uppmuntrade mig med att säga att de var jättenöjda med hur jag skötte saker och hur jag var med barnen och det var skönt att höra. Hon förklarade att de verkligen ville att jag skulle må bra och hon tackade för att jag berättade för henne när det var något fel. Istället för att det ska vara spänt mellan oss. Hon försökte verkligen få mig att må bättre.

Resten av eftermiddagen höll hon barnen borta från mig så att jag fick lite andrum. Jag pratde med Alex efter vårt samtal och sedan dess har jag mått bra igen.

Nu sitter jag och tittar på Playa del sol med en kopp rabarberte och en knäckebrödsmacka. Det smakar Sverige.