Saknad kan man lära sig att leva med ibland
Att det kommer bli en lång kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter
Och du känner att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter
Ikväll har jag Kent-maraton. Jag har verkligen försummat Kent det senaste året. Jag har väl lyssnat på enstaka låtar då och då, men inte verkligen lyssnat på dem. Inte så som jag gjorde en gång för länge sen. Jag kunde ligga i flera timmar under kvällen, under natten, och bara lyssna på låtarna. På texterna. Det är väl därför jag kan de flesta av deras texter by heart vid det här laget.
Men ikväll lyssnar jag återigen. Verkligen lyssnar. Och minns. Kentlåtar associerar jag med så många minnen. Mestadels bra, men enstaka dåliga. Jag tänker på Årbytiden, golftiden, dansen, sommarkvällar, sommarnätter, ensamma nätter, inte så ensamma nätter, på Malin, på vänner, på värme, på livet. På den jag en gång varit. Och den jag nu är. Kanske är det samma person, med ett annat liv. För just nu känner jag mig precis som den person som låg och lyssnade på Kent vilken natt som helst för fyra år sedan. Trots att jag känner att allt har förändrats. Jag gillar den jag är nu, men sörjer den jag en gång varit. Jag har glömt vissa känslor, förträngt många tankar. Och ja, kanske faller en och annan tår.
Spellistan som går på repeat just nu innefattar deras, enligt mig, bästa låtar. Vintervila, Vinternoll 2, Quiet heart, We need to eat, Kräm, Längesen vi sågs, celsius... Men hur fan bestämmer man sig för vad som är bäst när allt är helt jävla genialiskt?
För att återknyta till rubriken. Kan man lära sig att leva med saknaden? Det fick jag lära mig redan för sisådär sju år sedan. Just nu saknar jag något eller någon nästan varje dag. Inte hela dagen, men i vissa ögonblick. Denna saknad vet jag ändå att jag inte måste lära mig att leva med. Trots att det ibland känns som om världen kommer att gå under, så vet jag innerst inne att jag förr eller senare kommer att träffa mina nära och kära igen. Att saknaden inte kommer att vara för evigt. Då blir den lite lättare att uthärda. Men när man inser att man aldrig mer får träffa någon, eller göra något. När man måste lära sig leva med saknaden, när man inte har något val. Att det inte finns någon möjlighet, inte ens en mikroskopisk sådan, att någonsin få uppleva detta igen. Den känslan av tomhet man känner just i det ögonblicket som man får denna insikt, den går inte att beskriva. Då man inser att man måste lära sig att leva med saknaden.
Anledningen till att jag nu kom att tänka på den tiden när jag för första gången upplevde detta, för ungefär sju år sedan, var att jag råkade sätta igång jullåten snön föll på datorn. Den låten lyssnade jag på varje dag, i flera månaders tid, för lite mer än sju år sedan. Lyssnade, och grät. Ända tills jag lärde mig att leva med saknaden.
Staden låg vaken i natten
i ljuset och glittret
sorlet och skratten
alla barer och hotell
bara en vanlig kväll
men det var ett tag sen
Det blänkte i glasen
parfym och neon
och allt som jag hållit mig
borta ifrån
det glödde i mörkret
det kändes som förr
det var dags nu
Allting var bra
allt var glömt
trodde jag
tills jag tittade uppåt och
Snön föll
och plötsligt kom tårarna
snön föll
jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll
Jag trodde det värsta var över
att plågorna fått den tid
de behövde
det var ändå bara du
det kommer andra nu
i storstadskvällen
Allting var bra
allt var glömt
trodde jag
tills jag tittade uppåt och
Snön föll
och plötsligt kom tårarna
snön föll
jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll
Allt vi gjorde då
allt vi båda såg
gör det lätta så svårt nu
varje liten del
snön som faller ner
åh den faller så hårt nu
Säg minns du hur snön föll
Snön föll, snön föll
Det blänker i glasen
parfym och neon
och allt som jag hållit mig
borta ifrån
dt glöder i mörkret
men inte som förr
det blir aldrig så
det blir aldrig samma sak
bara minnet kvar
av hur snön föll
När jag tänker på detta så inser jag två (fem) saker. Jag mår bra, jag har det bra just nu, jag har så många där hemma som väntar på mig, jag kommer ha det bra även när jag kommer hem. Och det är förjävligt att behöva leva med saknaden.
Du klarar saknaden Victoria! Du gör just nu ett äventyr som många (jag) är avundsjuka på och du kommer ha minnen och vänner med dig hela livet. Stor varm kram till dig!!
nej nu började jag plötsligt gråta här, blev helt tom i kroppen när jag började tänka och läsa det du skriver. vi saknar dig vickan och vi längtar efter dig. vi väntar på dig med MYCKET kärlek. och kom ihåg att vi alla älskar dig och är sjukt stolta över dig! ta hand om dig, så ses vi snart igen! puss
Tur att du har KENT med dig alltid <3
sandra har rätt, vi alla väntar på dig och älskar dig så sjukt mycket, vi är så stolta över dig och det är helt sjukt att det har gått mer än 7 månader. Tiden går så fort så du är snart här med oss igen! ha de så bra och njut av den sista tiden så är du snart hemma bland oss igen!<3
åh vickan! När du åkte, då kändes det som att vi aldrig skulle träffas igen! Eller att det var en sån lång tid att det skulle kännas som för evigt typ! Åh. Men det har ju gått bra haha.
Och tack för ringen om du hittar den! <3
Sitter och bölar som en liten unge just nu.
Du är grym som gör det här Vickan, du är grym som ens vågade dig ut i världen helt ensam och du är grym som fortfarande är kvar där. Som natta säger, tiden går väldigt fort så snart träffas vi väl igen, snart får vi kramas och snacka om våra barndomsminnen och om det senaste året.
Du har alltid varit och kommer alltid att vara stor i mina ögon. Glöm inte det. Love you!
<3 Kärlek från oss <3
