Victoria Engström

Min näst sista vecka i staterna har bara försvunnit. Den gick så himla snabbt. Veckans stora händelse var avslutningsmiddagen för Carin på Cheesecake Factory i tisdags. Märklig middag. Vi hade verkligen skitkul, tills det var time to say goodbye. Märklig känsla. Jag kände mig lite ledsen, lite nervös, det kändes mycket konstigt. Men framför allt kände jag mig mest.. tom? Ja, tom är nog rätt ord. Mitt hjärta kändes helt tomt. I tisdags förstod jag för första gången att jag snart är hemma. Och att jag snart ska lämna allt det här. Vissa saker har redan lämnat mig, vissa saker har jag redan sett och upplevt för sista gången. Och det gör ont att inse allt detta. Missförstå mig inte, jag är glad över att åka hem. Jag längtar så efter att krama om alla nära och kära. Men jag ska lämna något som jag älskar. Ett hus, en stad, ett land som varit mitt hem i ett år. Ett liv som jag aldrig kommer att leva igen. Visst kan jag (och kommer jag) att åka och hälsa på igen. Jag kommer definitivt att åka tillbaka och uppleva mer av the west coast. Jag vill hemskt gärna träffa mina vänner och min värdfamilj igen. Och jag hoppas att det kommer att hända. Men, faktum kvarstår, jag kommer aldrig att leva det liv som jag gjort i ett år tid igen. Aupairlivet. Vår lilla bubbla. Där man kan spendera pengar utan att blinka, äta ute varannan dag, resa till nya platser till som tätt, ta tåget till NY varje söndag, och få lön varje fredag. Vår bubbla spricker, och jag är rädd för vad som väntar utanför. Förväntansfull för allt det gamla och allt det nya, javisst. Men också lite rädd.

Idag kommer Sandra hit, jag ska hämta upp henne på stationen om en timme. Ska bli så himla kul att visa hur jag lever och mitt lilla område! Imorgon åker vi in till The Big Apple! Förmodligen för sista gången innan jag åker hem.

Fyfaaaaaaan vad kul att träffa Sänki :) :) :) :)