Victoria Engström

Ikväll hade jag en liten reunion med Tyskan. Efter två inställda middagar så kände jag mig äntligen kapabel till att gå utanför dörren för att prata med en levande själ. Tyskan hämtade upp mig och vi tog sikte på gamla trygga Starbucks. Ytterst trevligt var det! Vi babblade på som bara den om våra resor och holidaycelebrations (hon åkte ju hem till Tyskland före jul). Vi hade en hel del att ta igen, det var ju trots allt hela tre veckor sedan vi träffades sist! Jag vet inte vem som skrattade mest (förmodligen Tyskan) och jag kände mig ungefär som mitt vanliga jag igen. Jag började inte ens gråta när vi pratade om våra familjer, vänner och pojkvänner/potentiella pojkvänner. Det anser jag vara ett stort framsteg för mig efter dessa två dagar. Tyskan skrattade gott när jag skrattande pratade om mina gråtattacker samt när jag kallade mig själv patetisk. Hon själv fick allt en skvätt tårar i ögonen när hon pratade om sin semester i Tyskland, så jag är kanske inte blödigast trots allt.

Förövrigt har jag spenderat min förmiddag med att göra absolut ingenting annat än att vara irriterad på städtanten. Jag hade alldeles för mycket träningsvärk för att pallra mig till gymmet, och det var för blåsigt för att jag skulle orka mig ut på en promenad. Sängen fick bli min vapenbroder och jag spenderade förmiddagen med att försöka sova. Just det, försöka sova. Det gick nämligen inte på grund av det eviga dammsugandet på övervåningen. Vid 2.15 försökte jag göra mig presentabel för att köra ungarna till Princeton. Det lyckades..bättre än igår iallafall. Dock inte så bra. Jag är nämligen otroligt torr i ansiktet efter två dagars bölande, utom på ett ställe! I pannan har tydligen ett gäng små finnar? pepplor? bulor? valt att bosätta sig. Mycket märkligt. Iallafall. Jag hämtade två glada barn från skolan och satte kurs mot Princeton. Lucas ska nämligen också börja gå på extralektionerna i Princeton. Det gjorde mig ingenting för det var två mycket exalterade barn där bak i bilen. Lucas var helt överlycklig över att de fick dricka ginger ale på vägen, samt äta fritos och kolla på film. Efter lektionen sa han att det var AWESOME! varpå han frågade Tessa hur hon kunde klaga så mycket på att hon behövde åka dit. Tessa kontrade med att det var så tråkigt att se Lucas gå hem med sina kompisar varje tisdag och onsdag när hon måste fortsätta gå i skola. Men nu är det alltså frid och fröjd för alla inblandade. Så även mig. Och jag då, vad gjorde jag under tiden? Gick till hederliga gamla Chez Alices såklart där jag drack te och läste The girl who played with fire. En mycket bra bok!

Nu väntar sängen och frågan är: Ska jag börja böla eller inte? Slänger in en 30/70 på den idag! Igår var det 100/0 så det är rätt bra odds på att jag lyckas hålla tårarna borta idag. But you never know.. Det är inte lätt när man har Engströms blödiga blod i kroppen ;)

Och anledningen till att jag började tjura när jag skulle sova igår var för att jag tänkte på att Alex hade legat där nyss, och jag tyckte mig kunna känna hans doft (hehe..patetisk). När jag vände mig om såg jag även slitztidningen och två öl som han lämnat kvar (som avskedsgåva(?). Då brast det ännu mer. När jag berättade detta för Tyskan (samtidigt som jag kryddade på historien genom att säga att jag låg och kramade om ölflaskan medan jag bölade) så skrattade hon så hon nästan ramlade av stolen. Kul att man kan roa någon med sitt elände.