Helvetesdagen

Igar kvall flog Malin hem till Sverige igen. Det kanns trakigt, men vi har haft en riktigt bra vecka med New York, shopping, prat & skratt, degande och stundtals riktigt bra varvader. Enda undantaget ar lordagen som jag inte ens kan beskriva i ord. Ingen kan forsta vilket helvete vi hade. Man maste helt enkelt ha varit med for att kunna inse vidden av var katastrofdag. Jag ska dock ge er en liten kort sammanfattning sa att ni har en aning om vad vi rakade ut for.

Lordagen borjade med att vi tog taget in till New York. Vaderprognosen var regn, och mycket riktigt sa kom det nagra droppar nar vi gav oss ivag. Vad vi inte visste var vilket skyfall som vantade oss. Val i New York forsokte vi oss envist pa lite sightseeing i blasten och regnet. Efter en svang till Battery Park samt ett forsok att ta oss ut pa Brooklyn Bridge (vilket var nast intill omojligt) sa gav vi upp, avslutade med nagra sista viktiga inkop, och satte sedan kurs mot tagstationen. Vi trodde att vi precis hade missat 4.55-taget, men nar vi kom dit sa stod det pa tavlan att det var forsenat och fortfarnade boardade.  Vi sprang ner till det fullsatta taget och lyckades hitta tva lediga saten. Vad som sedan skedde kanns som en dalig parodi pa en thriller eller nagot. Efter 1,5 timmars vantan pa taget med den daliga informationen om att de hade signalproblem lamnade vi taget som redan var halvtomt. Trotta, genomblota, frusna och alldeles for daligt kladda letade vi upp en busstation dar vi lyckades hitta en buss som gick till New Brunswick. Efter att ha statt ett tag i en oandligt lang ko sa kom vi till slut pa den andra bussen som lamnade stationen. Runt klockan 9pm kom vi antligen fram till New Brunswick, satte oss i bilen och rullade ut fran garaget. Nu vantade endast en 20-minuters bilresa hem. Trodde vi ja. Vi upptackte snabbt att Easton Avenue var avstangd pga regnet, och eftersom det ar den enda vagen jag kor hem fran New Brunswick sa ringde jag Bruce for rad om en annan vag. Den vagen han foreslog visade sig dock ocksa vara avstangd. Han foreslog da att vi skulle ta rt-27 north for att sedan svanga av pa rt-287 som ledde oss hem, men nar vi kom till rt-27 visade sig den vagen ocksa vara avstangd. Malin och jag blev mer och mer panikslagna. Vi var helt slut efter dagen, vi hade endast atit frukost och en banan (klockan var ca 10pm nu), vi var blota och kalla, det var kolsvart och skyfall ute och alla vagar hem var avstangda. Bruce letade upp en ny (annu langre) vag som kunde ta oss till rt-287 som leder oss hem, och vi forsokte aka den vagen. Efter ett tag upptackte vi uppgivna att aven den var avstangd. Det var bara att vanda tillbaka till New Brunswick och ater igen ringa Bruce. Min mobil hade nu inget som helst batteri kvar, och det var ett under att den fortfarande fungerade. Han sa att det enda sattet att ta sig hem kunde vara att ta rt-18 north (langt norr) for att sedan ta av pa rt-287. Innan vi forsokte oss pa det sa stannade vi och kopte vatten, twix och kinamat. De som jobbade pa kinamatstallet maste ha trott att vi var hoga eller nagot. Helt slitna, dyngsura och med rodsprangda ogon sprang vi in pa matstallet. Vi tog med oss maten (som vi forovrigt inte at, jag var alldeles for speedad for att ata) och forsokte oss en sista gang pa att ta oss hem. Denna gang lyckades vi svanga av en avfart for tidigt (rt-287 south istallet for 287 north) och hamnade pa en bro som tog oss over till nagon island i New York. Ungefar har insag jag att vi akte at fel hall och borjade hyperventilera. Jag kan tillagga att jag verkligen inte var i tillstand att kora bil. Absolut inte i sporegn och morker. Dessutom var det tull pa 8 dollar och vi hade endast 3 dollar cash. Tanten sa att de skulle skicka en rakning. Pa nagot satt lyckades jag sedan vanda runt och aka tillbaka over bron. Eftersom annu en vag som skulle ta oss tillbaka till den ursprungliga vagen var avstangd sa stannade jag och fragade en polis om vagen till rt-287 som skulle ta oss till Hillsborough. Han sa att det var langt dit, ca 40 minuter. Efter hans direktioner sa hittade vi tillslut vagen och jag visste antligen var vi var! Efter ca 30 minuter svangde vi av pa 206 och kom hem till alskade Hillsborough. Eftersom Millstone River road var oversvammad (var brevlada syns knappt!) sa fick jag parkera vid villaomradet pa andra sidan faltet. Bruce skulle sedan kora Cindys bil over faltet for att hamta upp oss. Eftersom det var sa blott i marken sa lyckades han fastna med bilen, och fick darfor mota upp oss till fots med ficklampor och paraplyn. Nar vi till slut klev in genom dorren var klockan efter 0.30. Jag har nog aldrig varit sa sliten och sargad i hela mitt liv. Trots att min kropp var helt slut sa tog det ett tag att somna. Huvudet var klarvaket pa grund av adrenalinkicken jag hade haft.
Det tog oss nastan 8 timmar att komma hem fran New York, varav 3 timmar spenderades med bilkorning i sporegn och morker. Under hela den har tiden var vi dyngsura och trotta. Alla smavagar var avstangda, vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem och vid vissa tillfallen visste vi inte ens vart vi var. Det enda vi hade atit pa hela dagen var frukost samt en banan. Vi hade inte druckit en droppe vatten eller annan vatska under hela dagen. Planerna vi hade pa att ha en lugn och skon hemmakvall med godis, glass och kinamat framfor tvn grusades rejalt. Pa sondagen packade vi och tog det lugnt innan jag korde Malin till flygplatsen. Eftersom de flesta smavagarna fortfarande var avstangda sa var vi tvungna att forst aka soderut till Princeton for att sedan ta rt-1 north som ledde oss till Turnpike north. Det var en omvag som tog dubbelt sa lang tid som den vanliga vagen. Nar jag kom hem igen gjorde jag mig en kopp te innan jag stupade i sang tillsammans med Stieg Larssons Luftslottet som sprangdes. Det kanns lite ensamt igen efter att Malin har akt, men det kanns bra att det bara ar drygt 5 manader tills vi ses igen.
Om man raknar bort lordagen sa var den har veckan grym. Forra helgen i New York bjod pa 15 graders varme och stralande sol. Det var riktigt skont att antligen fa prata massa strunt med en bra van, nagot som jag och Malin ar mastare pa. Resten av veckan skriver jag om nagon annan dag, da jag aven kan slanga in lite bilder. Nu ska jag lagga mig i sangen igen tillsammans med lite dubbelnougat samt Luftslottet som sprangdes. Det ar jag vard!

Jag saknar dig redan Malin!

Kommentarer
Postat av: Anneli

Tur ni kom hem hela. Är ju så himla läskigt att köra i mörker när det regnar<3

2010-03-15 @ 18:39:31
Postat av: Anna

Oj vilken kväll, tur att ni hade varandra och att ni kom hem tillslut! Hoppas du kan komma hit vickypicky!<3

2010-03-15 @ 20:37:14
URL: http://annaajohnsson.blogg.se/
Postat av: Mamma

Skönt att få ett livstecken från dig och vilken mardrömslördag ni haft, vad tråkigt att er myskväll blev förstörd. Många kramar<3

2010-03-16 @ 07:49:26
Postat av: malin

åh alltså jag har tårar i mina ögon nu vickan! Jag har typ glömt bort hur många gånger vi åkte fram och tillbaka till New Brunswick nu märker jag! Åh, men ingen verkar fatta hur det var! Jag saknar dig också! Och igår upptäckte jag att jag råkat lägga ut en bild där hannes present syns, och han hade kollat på bilderna!! Hoppas att han inte tänkte på det haha! <3

2010-03-17 @ 15:48:55
URL: http://malinmalinmalin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0